Nu när jag var ute på kvällspromenad med Selma Mimmi Mus Hund, så kom jag på mig själv att le - ni vet ett sådant där leende som man nästan bara ser i tecknade filmer - mungiporna går från öra till öra, utan att tänderna blottas. Vad var det då som fick min mun att inta denna min? Jo, Selma. Jag tittade på henne där hon sprang naken på gräsplätten utan för en minikyrka. Hon var så vacker och söt att mitt hjärta smälte, vilket resulterade i ett riktigt äkta glädjeleende. Jesus vad jag älskar min lilla svarta luddtuss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar