En örfil av nöd!

Idag vände det - mitt humör är åter på plats och vaccinets effekter i form av biverkningar börjar dra sig undan. Mina lärarkandidater är kalas, och jag (och lk F) har haft väldigt bra examinationsdiskussioner med elever idag!

Hur kommer då örfilen in? Jo, jag körde Valet Tudo på kvällen. Och själva träningen gick mycket bra - över förväntan faktiskt. Dock så sparrades jag och en kille efter passet och det var den sämsta insatsen jag har gjort i mitt liv. R fick skämmas; och jag förstår honom. Så efter den lilla sparringsekvensen så hjälpte mannen mig med mina rundsparkar - som visade sig vara rent åt helvete!!!!! Och inte nog med det - även min fightposition var en katastof - som en blandningen mellan karate, kickboxning och en nybörjare i vilken jävla sport som helst - och visst jag har tränat de två förstnämnda (och gymnastik och ridning som då kan falla in under det tredje ordet), så kanske finns det en förklaring. Men eftersom jag faktikst har kört thai rätt länge nu så borde det inte finnas en susning om dessa två (tre) sporter i min nuvarande stil! Men varför gör det ändå det? Svaret är mycket enkelt. Jag tränar alldeles för sällan!!!!!!!!!!!! Man blir inte en bättre thaiboxare för att man kör intervaller på gymmet, möjligen att man orkar mer i en match; men om jag inte har tekniken, så spelar det fan inte någon roll om jag så skulle palla att springa jorden runt utan att ta någon paus. Jag har hela tiden gått och byggt upp mitt självförtroende på att jag är stark och kan slå och sparka förhållandevis hårt; dock så bortser jag alltid från att jag också får ta en massa stryk på vägen in i de närkamper som jag gillar så mycket - av någon pissanledning, som det inte finns någon som helst härledning till, så har jag fått för mig (trots att jag givetvis i verkligheten (som jag tydligen har lämnat för länge sedan) vet) att om jag pallar ta en massa stryk utan att bry mig eller visa en min att slaget/spraken/knät verkligen tog, så får inte heller motståndaren några poäng. Mmmm, visst, verkligen! Och detta vet jag egentligen. Varför har jag då struntat i detta så länge och bara kört i samma bekväma forspår? Jag kan i ärlighetens namn inte säga säkert vad det beror på utan att det låter som klena bortförklaringar. Det enda jag säga är att detta uppvaknande för mig är den (mentala) örfil av nöd som rubriken syftar på. (Efter sparringen med barnet (ja, han e typ 15), så ångrade jag att jag hade frågat om vi skulle köra lite till; men efter mitt "pass" med R, så var det som att det var meningen att det skulle hända - hur skulle jag annars få denna örfil?)

Nu är jag lite (obs lite...;-) mer orolig för min match den 12:e; dock är det (hela) 3 veckor kvar och med finslipning på hög nivå + kondisträning utav bara helvete, så fixar det sig. Jag kan dock ej låsa in mig på gymmet och tro att jag klarar det - utan jag måste varje kväll (utom måndagar, då måndagen är min vilodag) bo på klubben. Annars kan jag lika gärna knulla i det!

Ibland undrar jag hur M på klubben (som jag anser vara Sveriges bästa kvinnliga fighter) kan vara så duktig, så vansinnigt teknisk. Svaret är enkelt. Hon är jämt på klubben och dessutom har hon varit på flera träningsresor till Thailand. Övningen ger färdighet, svårare än så är det inte.

Så imorgon vänder allt! Och nästa vecka så åker dessutom 5 från klubben till VM i Thailand; så kanske kan jag få lite mer tid av tränarna då, just nu tycker jag (och kanske med all rätt trots allt) att jag i mångt och mycket mest fungerar som en sparringpartner till de som ska iväg, och då inte som den person som får mest uppmärksamhet och flest kommentarer. Och idag - just idag - så fattar jag varför. Tack min älskade man för denna icke fysiska örfil - jag behövde den verkligen!