Begravningen

var fin och hemsk. Jag tycker det e fasligt jobbigt med en samling väldigt ledsna människor. Jag har inte heller fattat att fina Annie faktikst inte mer kommer att vara hos oss. Jag hör hennes röst och skratt hela tiden. Det kommer dröja innan jag kommer att fixa att vara på ställen där vi brukade ses på jobbet. Jag kan inte heller förstå hur allt bara kan fortsätta som vanligt. Jag LIIIIDER med hennes familj; det är som att det ligger någon "efter-begravningen-så-bör-man-lämna-allt-bakom-sig-och-gå-vidare"-aura över situationen. Men det är ju nästan värre efter begravningen, som att den där auran verkligen är sann, men det är den ju inte, inte på långa vägar.

Är livet så litet????