Tid

Jag undrar egentligen hur jag, när jag på morgonen ligger i sängen med den söta Selma i famnen, resonerar då jag säger till mig själv: "Jo Therese, du kan faktiskt hinna med att göra alla morgonrutiner på en kvart, saker som, när du gör dem fort, i normala fall tar en halvtimme att genomföra." Det är inte ens realistiskt möjligt att halvera tiden. Jag bli tokarg på mig själv när jag får detta faktum presenterat i ansiktet på mig när jag mitt i sminkningen sneglar på klockan och får panik. Jag vill dessutom absolut inte stressa min hund runt på mogonpromenaden, så jag får hellre offra nåt i mitt morgonbestyr istället. Oftast blir det håret som får lida och istället för fönande och plattande etc. blir det en tessantönttofts! T.ex. idag. Men väl ute med mus brukar stressen vända, hon e så rolig att jag skrattar mig lugnare. Men jag verkligen hatar mig själv när jag ligger där i sängen och tänker: "Jag ska bara räkna till 50, sedan stiger jag upp!" Och när jag kommer till 50, så tänker jag "Jag ska bara räkna ner också..!" Och så fortsätter det. Och grejjen är att jag inte ens är särskilt trött - jag är i allra högsta grad vaken; det är bara det att det är så vansinnigt mysigt att ligga där med en liten gos som sussar i min famn.