LIVET

Jag steg inte upp 05.30 för att träna, men jag gick till gymmet på min håltimme för att träna. Frågan är om jag skulle ha gjort det - och frågan bottnar i två orsaker. 1. Jag presterade inte särskilt bra, orkade bara 75 % av vad jag brukar köra, och då pressade jag mig verkligen till att försöka fixa det - but no, det gick inte. Min gissning till varför är att jag faktiskt inte är helt frisk. 2. När jag skulle lämna gymmet så ser jag en mindre samling människor + ambulanspersonal runt en man som ligger på golvet. De gör vad de kan för att rädda honom, men det går inte. Mannen dör således mitt framför våra ögon. Det var en fruktansvärd upplevelse. Alla som var där blev djupt chockade. Jag tyckte så fruktansvärt synd om honom att jag trodde att mitt hjärta skulle brista. Mina tankar vandrade genast iväg - Hade mannen någon familj? Hade han nyss sagt "Jag går till gymmet nu, vi ses om en timme." till sin fru? Skulle han kanske hämta upp sina barnbarn på dagis och att de nu stod där och väntade på sin morfar och undrade vart han var? Hans liv gled ut ur honom medan vi stod bredvid och inget kunde göra. Det är så sorgligt att jag blir galen.

Jag har mycket svårt för att fixa dödsfall, oavett om jag känner folk eller inte. Jag skulle t.ex. aldrig kunna läsa en bok som handlar om föräldrar som mist sitt/sina barn - för jag sätter mig genast in i deras situation (om det ens är möjligt...) och mår då riktigt riktigt dåligt. Jag kan inte fatta hur man kan ta sig igenom något sådant. Kan man le och skratta äkta igen? Blir man en fasad mot yttervärlden och en vrak inombords? "Tiden läkar alla sår." No way! Jag var med en tragisk förlust som lamslog mig för några år sedan - det är något som absolut inte har lättat med tiden (bortsett från de första dagarna då) - jag kan inte prata om det än och så fort jag tänker på min lilla söta vill jag dö av sorg. Så för att klara vardagen så måste jag helt enkelt lägga min gnagande sorg åt sidan. Men blir den bättre och mildrare med tiden? Inte ett dugg! Jag saknar honom lika lycket idag som då han försvann. Så tiden läker inte ett skit - det enda tiden gör är att den få andra människor att tro att man"släppt det" och de slutar då att titta på en med medlidande och de slutar att undvika en, eller ställa frågor om hur man mår (vilket det sistnämnda naturligtvis är jättesnällt, men det är också jobbigt). Detta är självklart något som är skönt, för det sista jag vill är att bli påmind, då det är, utan tvekan, det värsta som hänt mig - så vill jag inte gärna plocka fram det i dagsljuset och jag undviker ämnet så mycket det går; men då något likt det som jag var "utsatt" för idag händer, så kommer det fram. Sorgen blir TUNG. MEN, obs, MEN, det får också mig att uppskatta det jag har. Jag älskar min kille sinnessjukt mycket! Och jag älskar min familj så otroligt mycket!! Även min killes familj värmer mitt hjärta något vansinnigt mycket! Min hund Selma fyller också mitt liv med så mycket kärlek och glädje att jag ler bara jag tänker på henne. Jag har tidigare i min blogg skrivit att jag numera glädjs för alla år jag får och jag har således släppt en del av åldersnojjan. Senast igår talade faktikskt jag och min kille, som e yngre än jag, om detta. Han hade ångest för sin ålder - men diskussionen avslutades trots allt i att även han var tacksam för det han fått och han insåg att han faktiskt har haft ett riktigt rikt liv. Både han och jag har en syn på livet som säger: LEV DET! Vi gör så gott vi kan, men begränsas av ekonomi och jobb - men vi lägger båda två hellre pengarna på sådant som vi anser vara kul i hobbyväg, än att spara pengarna på hög för något vi ev. kommer att behöva ha pengarna till i framtiden. No, man vet ej när det ta slut och jag anser att livet e sjukt unikt och att man ska försöka göra allt man kan för att leva det till fullo, även om jag dessvärre inte alltid lever som jag lär... Så mina avslutande ord nu blir: Ta för dig; vad vi vet så lever vi bara en gång, dessutom är det fantastiskt att just "din" spermie av alla som simmade mot ägget kom först och skapade just dig och inte någon annan. LEV LIVET det e nice!!!