Den 28/1 var

det ett helt år sedan vår älskade Francisca lämnade oss. Vi som stod henne nära träffades först på kyrkogården för att sedan sluta upp hemma hos oss för en knytisfika. Fint!

Men denna fredag började inte så bra. R var i Sälen med jobbet, och jag vaknade av att jag hade fått ett meddelande av min svärmor att jag genast skulle ringa henne. Hon berättade då att min mans bror sent kvällen innan hade fått en allvarlig stroke. Och på grund av att det STORMAR (upp till 30 m/s), så kunde inte helikoptern flyga honom till Karolinska, utan det blev först 4 h senare då ett flyg från G-borg kom. De tre viktigaste timmarna är de mest kritiska... De fick besked att ena halvan inte gick att "rädda", men de lyckades väl med operationen av den andra halvan. Jag fick inte tag på min man förrän vid lunch, och han fattade först inte att det var "hans"T som hade drabbats. Det e så hemskt. Nu snart 3 v senare, så kan jag skriva att han faktiskt har gjort framsteg. Han kan borsta tänderna, krama hårt med handen och skrivit något (nästa oläsbart, men ändå inte). Och trots att högra halvan bedömdes död, har han kunna rör lite på ett vänsterben. Hoppas så att han ska vara ett sådant mirakel som kommer ut hel efter detta. Han har iaf blivit flyttad till Visby och de tänker att han kommer vistas på sjukhuset ca 3 månader.