SELMA - MITT ÄLSKADE HJÄRTA HAR LÄMNAT OSS

Sista helgen i november åkte mr till Ön. Selma började då bli sämre, svag. Jag sov här nere hos henne (annars sov hon mig där uppe, men hon ville gå ut oftare, ibland mitt i natten..). På måndagen blev hon ännu säme, och vi tänkte att på tisdag morgon åker vi till veterinären för att avliva henne, trots att jag lovat henne att jag aldrig skulle döda henne.., men vi hann inte dit. Jag tog madressen och la mig bredvid henne. Hon satt mest. Av någon anledning råkade jag slumra till, men vaknade av att hon rest sig och ställt sig vid skåpet. Hon tittade på mig och jag lyfte henne till min famn. Enzo kom direkt springande och satte sig hos henne, nosadepå henne. Han förstod att nåt var galet. Då tar hon ett större andetag och liksom krampar till lite, och jag förstår att hon är på väg bort. Jag klappar henne, och pratar lugnt med henne och hon somnar in. Men ca 10 sek senare tar hon ett nytt andetag, och somnar in.. Två gånger till göt hon det, innan jag helt känner att hon är borta (01.30, tisdagen den 1/12-20), och i det ögonblicket så resr sig Enzo upp och går. Detta var exakt samma sak som när mamma dog, exakt. Jag låg och klappade henne en stund innan jag jag gick upp och väckte mr som blev helt chockad. Vi satt hon henne länge och pratade. Hon var så söt. På morgonen så var hon kall och stel, men hon luktade precis lika gott som alltid. Vi körde henne till kreatoriet. Jag fick stanna hemma från jobbet, och som tur var hade jag fjärrundervisning både ons och tors. På fredagen var jag åter på plats, och den klass som jag skulle ha haft lektion med på tisdagen hade varit så fina och köpt en ask choklad som törst. Fasiken vad fina! Jag har gråtit en del, men precis som med mamma har jag ej haft styrkan att klara av att sörja. Därav skitlevene, ett levene som inte bara påverkar mig, utan min man..., jag e usel. Men det är ändring på det nu. Från och med den 5/1-21 ändrade jag mitt liv (är iaf min förhoppning.., annars får jag träffa någon.., jag pallar ej leva som jag gjort nu, ångesten äter stundtals upp mig), det är bara den 6/1 idag.., men två träningspass är genomförda och jag har hållt mina poäng, och ångesten äre redan betydligt (!) lättare. Men satan vad jag saknar henne, hela livet har ju varot uppbyggt runt denna vackra hund som jag kallade min bästa vän. Enzo var väldigt nere de första veckorna, men nu är han sig själv igen - tror han gillar att få alla uppmärksamhet ;). Jag hoppas att hon har kommit till min mamma, Wimme och Cosmo och att de myser och har roligt ihop. Jag skanr dem alla fyra så otroligt!!!!! Kärlek till er!!!