Nej, det e faktiskt så det är. Jag var där då det skedde och all logik pekar dit, men ändå går det ej in i mig. Hon kan inte finnas mer, det bara e så. Och visst det att jag ej fattar, det hjälper mig att överleva, men ändå vill jag ringa henne som vanligt; och ja, jag tror på ett sätt att jag kände henne annorlunda, då våra samtal (lååånga varje söndag och ofta mitt i veckan) handlade ej om kan du kissa hunden el så (förvisso också viktiga samtal), utan om våra liv o våra tankar om livet mm. Jag tror också att det e svårare för mig att fatta då jag inte träffade henne fysiskt mer än ett 2-5 g per år. När jag i förrgår skulle skriva på hennes minnessida blev det tungt. Fina foton fanns av henne. Hon var så jäkla fin! Och pappa var så söt mot henne på hennes dödsbädd, matade, klappad, kammade o masserade henne, plus sa fina saker. TOOOOOOM.
Ikväll e jag själv, vilket faktiskt e skönt. Tänkte slöa framför tv:n, men den var sönder.., så jag städade istället. Drack o åt onyttigt.
Är från igår tillbaka på jobbet igen (jag har ej varit sjukskriven, möjligen kommer det..). Konstigt, men skönt, att träffa kolleger igen. Vissa mer oroliga än andra för smittan. Nu känns det ok (dock hostade en kollega mycket och obehindrat idag..), men nästa vecka när ungdomarna kommer, då lär det bli värre..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar